Sockertoppen - sett från Corcovado - vid inloppet till Rio de Janeiro
Sockertoppen beskrivs av många guideböcker som en liten version av Corcovado, och att det skulle kännas som en besvikelse efter att ha varit uppe vid Jesusstatyn på Corcovado. Jag tycker faktistk att detta är en verkligt felaktiv bild.
Visst är Sockertoppen bara ungefär hälften så hög som dess storasyster, men med får å andra sidan en bättre överblick över Rio de Janeiro och dess långa sandstränder. Dessutom får man uppleva en vy som innefattar Jesusstatyn på litet håll, vilket faktiskt är en bättre upplevelse som jag ser det. Till detta kan också läggas att Sockertoppen inte känns lika överbefolkad som Corcovado – men det kan kanske variera från gång till annan, så det skall väl inte tas för sanning.
Rio de Janeiro med Corcovado i bakgrunden
För att ta sig upp på Pão de Açúcar, som Sockertoppen kallas på portugisiska (Sugerloaf Mountain på engelska) måste man göra turer i två separata kabinbanor.
Den första turen går från dalstationen i området Urca. Härifrån gör man en två-minuters färd med kabinbana till höjden med namnet Morro da Urca. Vid mellanstation finns några utsiktplatser, ett par souvernirbutiker och en utställning om Sockertoppen. Från denna första platå går en andra kabin upp till själva Sockertoppen som når 396 meter över havet.
Priset för en returbiljett från dalstationen till toppen är 53 reais (ungefär 220 kronor i juli 2011).
Stranden vid Copacabana
Toppen ger verkligen en fantastisk utblick över Rio. Från den höga utsikten ser man hela den centrala staden och en bra bit av stränderna. I bakgrunden står den stora Jesusstatyn uppe på Corcovado och sträcker ut armarna över staden (se inlägg om Corcovado). Mitt ute i vattnet på Guanabara-bukten ligger cityflygplatsen, där flygplan startar och landar med hög frekvens.
Utsikt över Rio de Janeiro
På utsiktsplatsen finns ett litet fik med några bord där man kan slå sig ner och skåda ut över staden, samtidigt som man svalkar sig med något kallt att dricka.
Bästa tidpunkten att besöka Sockertoppen är på eftermiddagen, när det blivit litet svalare och när solljuset blir litet mildare. Att se solen gå ner över Rio från Sockertoppen är en verkligt minnesvärd och otroligt vacker syn, som länge hänger kvar på näthinnan.
Länk: Bondinhos webbplats
Den tredje helgen i oktober varje år firas Kawagoefestivalen i staden 
Festivalen har anor från 1600-talet, då man först byggde ett antal stora flottar som visas upp runt om i staden. Flottarna kan snarast beskrivas som stora vagnar på hjul, som har blivit försedda med ett hus eller torn där anden visar upp sig, omgärdad av festivaldeltagare som spelar på trumma och flöjt.. Tanken är att andarna skall få litet frisk luft och röra på sig, och då tar man ut vagnarna och visar upp dem till allmän beskådan under dessa festliga former. Många flottar står trots detta bara still på ett ställe och körs inte runt, dels av praktiska skäl då de är ganska höga och kan slå ned ledningar, dels på grund av att många av dem faktiskt är väldigt gamla och trähjulen håller helt enkelt inte för att dras runt.
Behållningen av att besöka 
I anslutning till paviljongen finns en grusträdgård, där tempelpersonalen arbetat hårt för att med krattor och andra hjälpmedel skapa givna former och mönster i gruset. Man har också på något vis lyckats skapa en formation av grus som ser ut som en avhuggen kon. Hur detta fungerar har jag ännu inte lyckats fundera ut och tanken slår en också med vilken uthållighet de måste arbeta och göra om samma sak, när naturen med regn och stormar virvlar runt gruset. Vackert och lugnande är det. Trädgården följer enligt vad jag förstår Zen-traditionerna för att skapa en atmosfär av harmoni och spirituellt lugn.
Stigar leder sedan runt trädgården, som kantas av grönska och vattendammar, för att fortsätta upp i en liten skogsdunge som bjuder på nästa överraskning. Mossor i massor täcker en stor del av marken i den svala och litet ljusdämpade delen av parken. Aldrig hade jag trott att det kunde vara så vackert att se alla nyanser av grönt spela med varandra. Mossor, träd och buskar samverkar till att skapa en väldigt speciell helhet. En hel trädgård som bygger på tre enkla färger – grått, grönt och brunt – i alla nyanser från vitt till svart. Jag kan inte erinra mig att det finns några växter i andra färger som bryter mönstret. Jo, det är klart att det blir en hel del rött och orange när höstfärgerna gör att trädgårdens karaktär skiftar. Det är nog riktigt som det sägs att trädgården kan återupptäckas i varje årstid.